malinofski

2010-09-16 hände det som jag och B hade väntat på..
Vår älskade son kom till världen.

Det hela började med att jag var besäknad 2010-09-11 men jag trodde inte han skulle komma då utan jag var 100 på att han skulle komma för tidigt då jag hade haft MYCKET sammandragningar i en längre period.

Jag hade bakat hallongrottor för fulla muggar, bäddat rent sängen mm, hade då gått över 4 dagar i tiden.
Tog en dusch och kl slog 00:00 och B kom in och sjöng för mig eftersom jag fyller 25 år den dan.

Ger honom en godnattpuss och kilar i säng helt ovetande vad vi hade framför oss.
Vaknar som vanligt vid 02:25 snåret som jag ALLTID gjort den senaste tiden för ett litet besök på toa. B sitter i soffan med sina lurar och kollar på film och tittar upp på mig när jag kommer ut från sovrummet och frågar " har det hänt nått" varav jag irreterat säger tillbaka " nä, det händer ju inte ett skit här", jag var då ganska less på att gå över tiden eftersom jag fortsatte gå upp i vikt och det kom bristning efter bristning ( hade klarat hela 9 månader utan en enda men första dan över tiden kom dom )

Gör mitt på toa och går och lägger mig igen, hinner knappt lägga huvudet på kudden förren ja känner en smärta utav dess like i ryggen. Slår upp ögonen och tänker "faaaan". Kan inte röra mig och B hörde mig ju inte eftersom han sitter med lurar vid datan.
Jag börjar slänga kuddar ut i vardagsrummet för att få hans uppmärksamhet men inget händer, sekunderna går och det börjar bli svårt för att andas.. Allt släppte efter 1½ minut ca och jag tar mig upp ur sängen, går ut till B och säger " Älskling det är dags ".
Han får packa ihop datan och lägga sig brevid mig i sängen då kl var mitt i natten, inget skulle få störa min sömn :) värkarna kom tätt, 4-5 minuter och det blev bara värre och värre.. Ringer till förlossningen 04:30 oxh berättar att det satt igång.. fick lite tips men det viktigaste va att vila, vila, vila , vila.

Tiden gick och värkarna kom oregelbundet mellan 6-7 minuter.. fick vila i ca 2 timmar, min kropp var så trött att jag inte märkte av värkarna.

Ringde förlossningen igen vid 09:30 och sa att nu har jag ont.. men samma sak.. vila, vila, vila.. ta en dusch, få i mig frukost mm.

Som sagt tiden gick och Irene (svärmor) kom med mat och höll oss sällskap, jätte skönt att ha henne här, hon masserade mig och höll livglöden vid liv för ont det hade ja men jag bara log och tog värk efter värk, visste ju vad jag får ut av all smärta.
Irene sa flera ggr att vi skulle åka in men dom hade sagt att jag inte skulle åka in förns det var ca 3 värkar på 10 min. Klockan tickade och B hjälpte mig med värkarna, jag traskade runt i vardagsrummet och varje gång det var dagt för en värk sa han " Malin, ställ dig vid bordet " mycket riktigt fick jag en värk nån sekund efter.. Han var bra han min älskling.

Vid 6-7 på kvällen försökte jag vila än en gång men det gick inte, nu kom värkarna tätt.. 3-4 minuter.. jag bestämde mig för att ringa till DS och säga att jag kommer.
Svaret jag fick var " klarar du inte att vara hemma en stund till? " Jag svarade " Jo det gör jag men jag vågar inte för snart e det dax " Hon bestättade då att alla platser var upptagna men att hon skulle ringa tillbaka efter stund om hon hittade någon...Jag fick PANIK!! Dom hade lovat mig när jag ringde vid 09:30 att det skulle finnas en plats till mig.
Sköterskan ringde upp efter 3 minuter ca och berättade att dom hade ordnat en plats till mig och att vi var välkomna in. Kl var nu 19:30.
Vi hade Albins Saab så vi åkte först och hämtade svärmor och svärfar i Stäket eftersom dom skulle ta bilen tillbaka hem när vi hade blivit avsläppta..
Nu var jag nervös för nu kom värkarna mellan 1-2 min.

Kommer in på förlossningen och in på vårt rum.. Värkarna försvinner.. Jag och B tänkte att va fa, baraför att vi kommer in så ska allt avta.. Men jag fick en sensor på magen som kollar hur tätt värkarna kommer och hur starka dom var.
Får sitta där ett tag innan det kommer en barnmorska som berättar att hon ska gå av sitt pass men att nattpersonalen kommer snart och kollar om jag vill vänta med all undersökning. Vi väljer att vänta på natttjejerna.

Kl hinner bli ca 21:30 innan Ulrika kommer in, hon hälsar på mig och B och frågar hur jag mår, hade ju ont men att allt var bra annars.
Hon undersöker mig och upptäcker att jag är öppen 6 cm.. Sen säger hon " hmm va konstigt det känns " Nu är ju frågan.. Vill man höra det innan man ska föda? Nej.. Jag frågade vad som hänt och då sa hon att " jag vet inte om det är huvudet, munnen eller rumpan jag känner " Ehh va? Han var ju fixerad med huvudet neråt? Men Ulrika bestämmer sig för att ta in en läkare, som säger samma sak som oxå tar in en läkare somsäger samma sak och tillslut så kommer UL maskinen in.
Mycket riktigt så e han INTE fixerad.. utan han ligger med rumpan ner. Jag får panik än en gång.

Nu kom den stora frågan " Vaginalt eller kejsarsnitt?? "..
Åh herregud, jag blev så rädd.. jag bad om 5 minuter så jag och B kunde få prata.
Dom lämnar rummet och jag brister ut i gråt.. Trodde vi skulle mista våran son.. Här hamnar jag i nån slags chock..

Ulrika kommer in efter ett par minuter och vi berättar att det blir kejsarsnitt. Jag skulle aldrig orka föda vanligt efter 20 timmar med värkar. Eftersom sätesförlossningar är jättejobbiga och påfrestande.

Det tar inte många sek innan Ulrika säger, Japp då måste vi skynda oss på.
Jag blev inkastad på toa för att lätta på blåsan och innan jag vet ordet av så står B i operationskläder.. Nu börjar jag bli rädd.. Jag skakar som ett asplöv och bara gråter.

Blir skjusad in på operationen och värkarna hade jag glömt eftersom jag var så uppe i varv.
Ligger där och så kommer dom underbaraste läkarna och sköterskorna i världen och frågar hur jag mår och klappar mig i pannan, jag brister ut i gråt än en gång och nu kan jag inte stoppa tårarna hur jag än försöker.
Narkosläkaren kommer in och presenterar sig som Gustav. Han var HELT underbar.. aldrig klarat mig utan honom och B. Han skulle sätta ryggmärgsbedövningen på en tjej som är så fruktansvärt rädd för nålar. Lyckat!!

Han lugnar mig eftersom det börjar bli lite brådis och hade inte tid med att trösta och lugna igentligen men bedövningen kom på plats och vips så försvann hela min underdel på kropp och värkarna var borta.
B sitter brevid mig och pussar mig i pannan och berättar hur duktig jag är och helt plötsligt efter ett tag så hör jag sköterskan säga " pappan kom med mig " jag skriker ut och tror att våran son inte lever. Men efter 1 sekund hör jag hans underbara skrik. Kommer aldrig glömma den känslan när Gustav (narkosläkaren ) säger " Grattis Malin, du har fått en underbar och fin kille. Och föressten Grattis på födelsedagen. Kl är nu 23:09 och min och B son har kommit till världen.
När jag ligger helt förlamad på britsen kommer älsklingen med våran prins och det första jag säger är " han ser inte ut som en Elton " Vi skulle döpa honom till Elton men han såg inte ut som en Elton så det var kört. Utmattad och med tårarna rinnande nerför kinderna får jag våran son på bröstet. Han är så vacker att jag är helt stum.

2010-09-16 23:09 kom våran Viggo till världen!!

Det var min berättelse hur det underbaraste i världen blev en del av mitt och B´s liv och familj.
Det är en känslig berättelse som jag just har skrivit och tårarna rinner ner av glädje för mina kinder och kommer aldrig glömma den bästa dagen i mitt liv!

//Malin